Spricka förlag️ 2 dagar sedan

"Evangeliets Gud är inte någon ensam, självtillräcklig och i sig själv försjunken Gud, inte någon »absolut« Gud, det vill säga en Gud som är löst från allt som inte är han själv. Han har förvisso inte någon like vid sin sida, som han då skulle vara väl avgränsad från och beroende av. Men han är inte heller fånge under sitt majestät eller bunden att vara just den eller det »ganz Andere«. Schleiermachers Gud kan inte förbarma sig. Evangeliets Gud kan göra det och gör det. Liksom han är en enda Gud i sin enhet av Fader, Son och helig Ande, så är han i förhållande till den från honom skilda verkligheten *de iure* och *de facto* *fri* att vara män­ni­skans Gud, inte *bredvid* människan, men inte heller endast *över* henne utan också *hos* och *med* henne, framför allt att vara Gud *för* henne, inte endast som hennes Herre utan också som hennes fader, broder och vän. Detta innebär inte någon förminskning eller något prisgivande av hans gudomliga väsen utan en bekräftelse just på detta. »Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande« (Jes 57:15). Han gör det i sina gärningars historia. En Gud, som endast stod gentemot människan som upphöjd, fjärran och främmande i en gudomlighet utan mänsklighet, skulle om han över huvud på något sätt gav sig till känna, inte kunna vara det goda budskapets (evangeliets) Gud utan blott en det onda budskapets Gud, ett föraktande, dömande och dödligt nej, en Gud som män­ni­skan måste frukta, om möjligt fly undan och helst inte skulle vilja känna, då hon ju ändå inte kunde tillfredsställa honom. Mången teologi sysslar med dylika endast upphöjda, över- och omänskliga gudar, vilka som sådana endast kan vara allehanda onda budskaps gudar. Det gudomligförklarade framåtskridandet – och inte minst den framåtskridande människan – tycks vara en sådan gud. Den Gud som är den evangeliska teologins föremål, är inte bara upphöjd utan också ringa, ja, upphöjd just i sin ringhet. Så är också hans ofrånkomliga nej inneslutet i hans ja till människan. Det han vill och verkar för och med henne är därför ett hjälpsamt, frälsande och tillrättaförande verk, som alltså bringar frid och glädje. Han är verkligen evangeliets Gud, det glada budskapets Gud, alltså nådens Gud. Den evangeliska teologin svarar med sin strävan på detta hans nådefulla ja, på Guds självuppenbarelse i hans människokärlek. Den sysslar med Gud som *människans* Gud, men just därför också med män­niskan som *Guds* människa. För den evangeliska teologin är människan inte alls det som måste »övervinnas«, utan tvärtom är hon den som av Gud är bestämd att övervinna. Därför räcker ordet »teologi« noga talat inte till. Det synliggör inte denna avgörande dimension hos sitt föremål – Guds fria kärlek som väcker frivillig kärlek, Guds nåd (*charis*) som kallar på vår tacksamhet (*eucharistia*). »Teantropologi« skulle nog bättre uttrycka vem och vad det gäller, men man måste då vara noga med att inte förväxla denna med någon »antropoteologi«, i enlighet med vad som sades under punkt 2. Men låt oss stanna vid »teologi«, bara det i vårt fall nödvändiga tillägget »*evangelisk*« inte glöms bort utan förblir levande: evangelisk och alltså inte någon mot en omänsklig Gud riktad och därmed lagisk teologi. Evangelisk teologi har att göra med Immanuel, Gud med oss. Varför skulle den då inte inför sitt föremål vara en tacksam och därför *glad* vetenskap?" – Karl Barth i "Den evangeliska teologin" (översättning Margareta Edgardh) , s 21–22. #sprickaförlag #citat #karlbarth

Spricka förlag️ 1 vecka sedan

"Jämte 'gemenskapens liknelse' hör man ofta Taizé beskrivas som en 'tillitens pilgrimsresa på jorden', en beskrivning som kommer från broder Roger. Detta har blivit temat för årliga sammankomster runt om i världen, som sammanför tiotusentals människor, mestadels unga vuxna, för att be, meditera, samtala och ta till sig broder Rogers vision om tillit. Gemenskap och tillit, två saker som ofta saknas i dagens värld, definierar Taizé. Vi lär oss tillit när vi lär oss att omfamna gemenskap. Stödet från en större gemenskap hjälper oss att bli människor som vågar ta risken att leva tillitsfullt. Denna tillit hotades i grunden när tragedin drabbade kommuniteten under en bönegudstjänst tisdagen den 16 augusti 2005. Medan gudstjänstdeltagarna sjöng och bröderna knäböjde, steg en knivbeväpnad kvinna fram och mördade den nittioårige broder Roger som satt i sin rullstol. Kommuniteten blev chockad och bedrövad, liksom alla som hade blivit vänner till Taizé genom åren. Bröderna tvingades fundera över hur detta våld skulle påverka kommunitetens liv och kallelse. Hur skulle de kunna hålla fast vid sin kallelse när den tillit de predikade om hade blivit sviken på detta värsta tänkbara sätt? Otto Selles, professor på fakulteten för franskstudier vid Calvin College, berättar om sitt möte med bröderna några månader efter attacken. Selles hade planerat att ta med sig 19 studenter till Taizé under hösten efter attacken. När han fick höra nyheterna blev han orolig för att denna händelse skulle kunna förändra Taizé och skapa en atmosfär av rädsla och misstänksamhet. --- Skulle den anda som präglade gemenskapen få sig en knäck? Och rent praktiskt, skulle Taizé nu begränsa tillgången till bröderna? 'Ingenting på Taizé har förändrats. Vi har inte ökat säkerheten', sa broder Jean-Marie, när min grupp äntligen kom fram till nedre Bourgogne för en mycket novemberkylig veckoslutsretreat i Taizé. … Och även om kommuniteten fortsätter att sörja broder Rogers död, betonade han att 'kommuniteten står mycket, mycket enad'. … Efter besöket insåg jag varför bröderna troligen aldrig skulle komma att placera ut metalldetektorer i Försoningskyrkan – deras känsla av andlig trygghet och lugn är oändligt mycket djupare än de flesta av oss skulle vilja erkänna. --- I vår oroliga tid behöver vi desto mer uppmärksamma denna gemenskapens liknelse. Likt Jesus liknelser undergräver denna brödragemenskap våra enkla förväntningar kring hur världen fungerar. Precis som den överraskande nåden hos fadern förbluffar oss i liknelsen om den förlorade sonen, precis som jordägarens oförsiktiga generositet chockerar oss i liknelsen om vingårdsarbetarna, så överraskar oss det självklara sätt på vilket livet i gemenskap och tillit fortsätter i Taizés utlevda liknelse. 'Vi har inte ökat säkerheten', säger broder Jean-Marie. Ingen säkerhet? Efter att grundaren av kommuniteten hade blivit huggen till döds av en kvinna som bar med sig en kniv just för detta ändamål, skulle man kunna tänka sig att det fanns starka skäl för att installera metalldetektorer. Visst skulle det väl vara vettigt att genomföra en kontroll av alla besökare? Men liknelser finns inte för att förstärka våra åsikter om försiktighet och sunt förnuft. De ställer oss ansikte mot ansikte med Guds förunderliga nåd och uppmanar oss att ta risken att älska andra så som Gud gör. ... Det finns ingen lösning på detta med våra överdrivna och missriktade rädslor utan gemenskaper där man kan bära dessa rädslor tillsammans." – Scott Bader-Saye i "Följa Jesus i en rädslans kultur", s 78-79, 87-88. #sprickaförlag #citat #scottbadersaye

Spricka förlag️ 4 veckor sedan

Ses vi på Pilgrims Höstmöte i Linköping? Bara en vecka kvar. Spricka förlag finns där – så kom gärna förbi bokbordet! #sprickaförlag #pilgrimshöstmöte