John Swinton vidgar perspektiven

Gästblogg av Emmanuel Bäckryd, docent i smärtmedicin och universitetslektor

Under läsningen av John Swintons bok Möta Jesus i stormen påminns jag om de kända orden från Bibeln om att människan inte lever endast av bröd. Vi är meningssökande varelser och den som vill förstå mänskligt beteende och reflektera över hur vi lever våra liv kan knappast ignorera denna dimension. Swintons bok hjälper oss att vidga perspektiven och ger fräscha och ibland utmanande infallsvinklar på frågan om psykisk ohälsa ur ett kristet perspektiv.

Swinton är noga med att poängtera att hans bok inte ska tolkas som ett angrepp mot vår tids psykiatri och dess fokus på neurobiologi och hjärnans funktioner. I stället kan man se boken som ett komplement. Genom att redogöra för intervjuer med kristna som upplever ”psykiska hälsoutmaningar” gläntar Swinton respektfullt på en dörr som ofta förblir stängd. Genom springan får vi inblick i hur några av våra kristna trossyskon försöker navigera genom stormen. Vi får ”tjocka beskrivningar” av hur de reflekterar över kristen tro i relation till depression, schizofreni eller bipolär sjukdom. Denna ansats är bokens styrka men också i viss mån dess begränsning. Detta är inte en teoretisk lärobok om förhållandet mellan psykiatri och teologi. Personligen hade jag i och för sig varit intresserad av att läsa en sådan bok, men det är inte vad Swinton erbjuder. Vi får inte en strukturerad redogörelse om vad ”teologisk psykiatri” skulle kunna vara för någonting. Det vi erbjuds är i stället en bok som i sitt intensiva lyssnande vindlar lite fram och tillbaka – som det verkliga livet. Ett annat sätt att uttrycka det på är att Swinton inte är professor i systematisk teologi utan i praktisk teologi. I den här boken kommer vi nära människor och deras upplevda verklighet. Mest intressant tycker jag det blir när Swinton resonerar om medicinering som en andlig praktik och hur ”denna tekniska mänskliga praktik kan omvandlas till en form av gudomligt relationellt helande” (s. 91). Och den kristne som till äventyrs skulle vilja ”förandliga” psykisk ohälsa har inte Swinton på sin sida: ”Det finns ingen skam eller teologisk motsägelse i att ta mediciner”, slår han fast (s. 221).

Detta är således en viktig och värdefull bok. Som alla bra böcker väcker den funderingar. En typ av frågor jag som medicinare gärna skulle vilja samtala med Swinton om är hur han egentligen ser på relationen mellan biologi och psykiatri. Jag tycker nog att det ibland lyser igenom att han inte är neurovetenskapligt skolad, och jag undrar om han inte i vissa stycken både speglar och förstärker det som kan anses vara ett antal missförstånd inom området. Denna kritik förtar inget gällande Swintons angelägna ärende om att skildra ”upplevelser hos unika och värdefulla lärjungar till Jesus som försöker leva väl med okonventionella psykiska upplevelser” (s. 15). Det lyckas han mycket väl med!