Jacques Ellul om våld – en introduktion
Följande text är min introduktion till Jacques Elluls bok Mot våldet: Realism, våldets nödvändighet och frihetens närvaro.
* * *
Vi ska inte vara fega, inte böja oss för eller ge efter för ondskan, inte heller uppträda som handfallna stackare. Vi ska i stället övervinna, resa oss över våldet, gå bortom det, ställa oss på en terräng dit det onda inte kan nå, använda medel som ondskan inte kan vända mot oss och söka efter en seger som ondskan aldrig kan göra anspråk på. Att välja andra medel, att söka en annan seger, att avstå från en skenbar seger – det är det enda sättet att bryta sönder våldets kedja, att rubba den ändlösa cirkeln av rädsla och hat. (175–176)
Vi befinner oss på 1960-talet – en tid av stora sociala och politiska förändringar i många länder över hela världen. Efterkrigstidens kalla krig pågår. Kulturrevolutionen i Kina påbörjas. Vietnamkriget kastar sin blodiga skugga över västvärlden. Befrielserörelser och antikoloniala rörelser är på frammarsch. Medborgarrättsrörelsen och hippierörelsen höjer sina röster. De antiauktoritära protesterna bland studenter 1968 får en stor politisk och psykologisk betydelse. Det formar sig till en brytningstid mellan då och nu. Framtidstro paras med osäkerhet. Tilltro till den tekniska och industriella utvecklingen paras med oro för konflikten mellan öst och väst och mellan tradition och samhälleliga omdaningar.
Denna brytningstid märks även inom kyrkan, som uppvisar både ihärdiga ansträngningar att bevara det gamla och ivriga försök att gå i takt med tiden. Det senare tar sig inte endast uttryck i olika former av kyrklig förnyelse, utan också i framväxten av feminist-, befrielse-, revolutions- och Gud-är-död-teologier.
I en sådan brytningstid blir frågor om hur förändring kan åstadkommas (eller förhindras) särskilt aktuella. Kan förändring ske utan tvång? Kan rättvisa uppnås utan våld? Kan status quo utmanas utan revolutionär handling? Frågorna står runt 1960-talet högt på agendan i såväl samhälle som kyrka.
Det är i denna kontext som rättshistorikern, sociologen och teologen Jacques Ellul (1912–1994) skriver boken Mot våldet: Realism, våldets nödvändighet och frihetens närvaro (som på franska heter Contre les violents, ungefär »mot de våldsamma«). Den kommer ut 1969 på engelska i USA och först tre år senare på franska. Den direkta anledningen till boken är att röster inom kyrka och teologi – inte minst i Frankrike, USA och Latinamerika – höjs för att kristna även med våld bör stå upp för »de fattiga« och ta del i den revolutionära kampen.
Boken återspeglar emellertid också livserfarenheter och frågeställningar som varit centrala för Ellul under större delen av hans liv. Den är inte en skrivbordsprodukt, formulerad av någon som står på tryggt avstånd från fattigdom, orättvisor och konflikter och som på ett teoretiskt plan funderar kring våld och samhällsförändring. Här möter vi i stället en människa som med patos står mitt i kampen. I en intervjubok från 1981 säger han: »Jag har alltid försökt skriva precis som jag lever och leva som jag har skrivit.«1
Ellul växer upp i Bordeaux i sydvästra Frankrike under första världskriget. Familjen drabbas tidigt av fattigdom, något som sätter sina spår i hans liv. Hans pappa har serbisk-italienska rötter och hans mamma fransk-portugisiska, vilket gör att familjen betraktas som »utlänningar«. Enligt honom själv kan detta vara en slags förklaring till hans starka ogillande av nationalism och att han dras till ett engagemang i samhällets »utkanter«. Han har ingen religiös uppväxt, men blir kristen runt 20-årsåldern efter att redan tidigt ha börjat läsa och fascineras av Bibeln – en av ganska få böcker i hemmet.
På 1930-talet är han djupt involverad i den antifascistiska rörelsen i Frankrike. Genom sitt stora lokala miljöengagemang kommer han också vid den här tiden, tillsammans med sin livslånga vän Bernard Charbonneau (1910–1996), att bli en inspirationskälla för den framväxande franska miljörörelsen. Mellan åren 1936–1939 tar Ellul och hans vänner del i det spanska inbördeskriget. När Nazityskland ockuperar Frankrike, avsätts han från sin universitetstjänst på grund av illojalitet med Vichyregimen och lever under fyra år som bonde. Under krigsåren är Ellul aktiv inom den franska motståndsrörelsen, där han bland annat hjälper till att gömma judar undan förintelsen och förse dem (och andra utsatta människor) med falska identitetshandlingar. Hans pappa blir ganska tidigt arresterad av den tyska militärpolisen och dör senare i fängelse 1942.
Vid krigslutet och efteråt ser Ellul med besvikelse hur många av hans forna meningsfränder blir inriktade på hämnd mot kollaboratörer och hur de går tillbaka till gamla lojaliteter utan någon större vilja att försöka skapa något nytt över partipolitiska gränser. Ett tag hoppas han ändå att politiskt arbete ska kunna göra skillnad (han arbetar bland annat en kort tid som biträdande borgmästare i Bordeaux), men blir ganska snabbt desillusionerad när det gäller den traditionella politikens möjligheter att åstadkomma verklig samhällsförändring. Vid den här tiden blir han i stället mer och mer aktiv inom kyrkan, såväl nationellt (den franska reformerta kyrkan) som internationellt (han engagerar sig i Kyrkornas Världsråd redan från dess bildande 1948). Men mest brinner han och hans fru Yvette för en liten lokal församling i Pessac (som hör till Bordeaux). Gudstjänsterna firas de första sju åren varannan söndag hemma i deras kök och dess medlemmar kommer mestadels från arbetarklassen. Denna senare erfarenhet av lokalt kyrkligt arbete kan man skönja i hans kritik av kristna som i den politiska korrekthetens namn förment stod upp för »de fattiga« (men gjorde ett mycket selektivt urval av fattiga) och i hans kritik av kyrkliga hierarkier och maktstrukturer.
Redan på 1930-talet och framåt är han en starkt uttalad kritiker av Frankrikes Algeriet-politik. Under 1950- och 1960-talen arbetar han med och för ungdomar som hamnat i gängkriminalitet och blir inte sällan deras juridiske försvarare vid domstolsförhandlingar. Under studentprotesterna 1968 står han som fakultetsrepresentant på studenternas sida.
När man läser Ellul, kan det vara bra att komma ihåg att han politiskt känner sig mest befryndad med vissa anarkistiska former av socialism. Bland tänkare som påverkade honom mycket återfinns Karl Marx, Søren Kierkegaard och Karl Barth.2
* * *
Hur ser då Ellul som kristen på våld och icke-våld och på möjligheterna till samhällsförändring? Det första som slår en och som gör det spännande att läsa honom är att han inte passar in i någon av de tre traditionella förhållningssätten inom kyrkan: (1) den »kompromissande« hållningen som – i ett försök att bekämpa både cynism och sentimentalitet – menar att kristna bör engagera sig i en effektiv och ansvarig handling i samhället och världen, och som därför inte kan väja för att i vissa lägen bruka makt och våld i det »godas« tjänst (en tanke som exempelvis finns bakom idén om det rättfärdiga kriget), (2) den »bejakande« hållningen till våld som ett renande, revolutionärt eller politiskt våld på individnivå (som exempelvis kan finnas i befrielse- och revolutionsteologier) och (3) den pacifistiska hållningen (vilken han själv står närmast) som anser att bruket av våld är fel och att andra medel måste användas.
I alla dessa förhållningssätt ser Ellul tydliga brister i fråga om både realism och teologi. Den form av realism han förespråkar försöker gå bortom förskönande idealism, ogrundad optimism och förenklande lösningar. Utifrån en sådan realism är det svårt, menar han, att komma till någon annan slutsats än att våld har blivit något »naturligt« och »nödvändigt« i vår brustna värld. Våldet tillhör en slags nödvändighetens ordning. Därför kan det i vissa fall vara begripligt och i någon mening »ursäktligt«, som exempelvis i självförsvar. Det kan också ha ett »värde« i en värld präglad av förtryck och orättvisor genom att skapa oordning, avslöja lögner och riva ner ideologiska fasader. »Naturligt« och »nödvändigt« ska dock inte förväxlas med »gott« och »legitimt«, påpekar Ellul. Och dessutom kan våld enligt honom aldrig föra med sig verklig rättvisa och fred på djupet.
Våld handlar i grunden, säger Ellul, om varje handling eller beteende som förminskar en annan människa som människa och bryter sönder den för det mänskliga livet så grundläggande Jag-Du-relationen (här märks inflytandet från personalismen). Han skriver: »[Våldet] förenklar den andre på ett extremt sätt, genom att förneka att den andre finns. […] Allt hänger på relationen mellan människor. Men våld bryter alltid sönder och korrumperar denna relation« (104, 121). Därför är våld något mycket vidare än fysiskt våld – han talar också om psykologiskt, ekonomiskt, ideologiskt och administrativt våld. Han gör inte heller den vanliga åtskillnaden mellan våld och tvång.
Ellul lyfter vidare fram fem lagar som han menar alltid präglar våldet: (1) kontinuitet: det är svårt att sluta använda våld när man väl har börjat och det är svårt att begränsa dess användning; (2) ömsesidighet: våld föder våld; (3) likformighet: det går inte att göra en åtskillnad mellan rättfärdigt och orättfärdigt våld, mellan befriande och förtryckande våld; (4) enfald: våld föder inget annat än våld, det korrumperar de bästa av mål, det löser aldrig på djupet de problem man står inför, det skapar inte verklig rättvisa och fred; (5) rättfärdigande: den som använder våld försöker alltid legitimera både sig själv och våldet, och därför går våld hand i hand med hyckleri.
Enligt Ellul har vare sig våldets grundläggande karaktär eller dess omfattning ändrats särskilt mycket genom historiens gång. Han ser emellertid samtidigt ett par viktiga förändringar när det gäller våldet i moderna samhället. Den ena förändringen är att vi idag är mycket mer medvetna om våldet, även när vi inte själva utsätts för det. En större medvetenhet föder en större rädsla, en rädsla som märks i sådant som främlingsfientlighet, de allt högre ropen efter »hårdare straff« och en »offermentalitet« som rättfärdigar att man ger tillbaka med samma mynt. På så sätt göder medvetenheten om våldet mer våld.3
Den andra förändringen, som delvis hör samman med den ökade medvetenheten, är att våldet i den moderna världen i allt högre grad blir en politisk teknik och en del av det teknologiska samhället. Våldet får därmed, menar Ellul, en slags »andlig« och byråkratiserad karaktär, det blir mer dolt, och propagandan som en teknik spelar en allt större legitimerande roll. Modern vapenteknik gör dessutom krigföring mer opersonlig, något som göder likgiltighet. I en »propagandistisk« värld förändras även förståelsen av fienden: från att vara en motståndare till att bli ondskan förkroppsligad. Och så förstärks krigets och det revolutionära våldets karaktär som en slags helig plikt.
Det kan tyckas vara en alltför mörk och onyanserad bild av våld som Ellul målar upp. Men den bottnar i hans erfarenheter och betoning på en obeveklig realism, och utifrån hans mångåriga historiska, politiska och sociologiska studier kan han inte dra någon annan slutsats än att
våld är ett helt och hållet ytligt medel. Det skapar grova men skenbara förändringar. Det når aldrig fram till orättvisans rötter, till de sociala strukturer som behöver förändras, till ett ekonomiskt systems grundvalar, till ett samhälles fundament. Våld är inte ett medel som är lämpligt för en revolution »på djupet«. (125)
* * *
Vad kan då enligt Ellul utmärka en »revolution ’på djupet’« om man ser den utifrån ett kristet perspektiv? Det är här vi kommer in på hans teologiska förståelse av en kristen närvaro i världen, en närvaro som står i ett dialektiskt förhållande till distans och som strävar efter att inte falla offer för den rådande tidsandan.
En sådan närvaro måste, enligt Ellul, handla om en radikal icke-våldsväg. Den ska inte förväxlas med en politisk taktik, utan ska bottna i en djup personlig övertygelse. Den ska inte heller betraktas som en effektiv taktik – för många gånger är den inte det. Att man som kristen ändå går icke-våldets väg, har att göra med att det är den väg som Gud själv har tagit i den här världen, en väg som inte handlar »om tvång, våld och makt [… utan om] kärlek«.4 Därför kan icke-våldets väg för Ellul aldrig skiljas från Guds räddning i Jesus Kristus. Det kristna icke-våldet handlar i grund och botten om friheten i Kristus, friheten att trotsa våldets nödvändighet, friheten att kunna skapa sprickor i nödvändighetens ordning. Här, i denna frihet, finns det med andra ord utrymme för motstånd.
Denna form av icke-våld är alltså inte passiv. Den handlar om att vara närvarande bland människor, i synnerhet bland de verkligt fattiga – de som inga andra bryr sig om, de som inte ger några politiska poäng – och att vara deras röst. Det handlar också om att våga göra det annorlunda och oväntade, det som få andra tänker på och ser som meningsfullt. Ibland kan det vara att göra det till synes ineffektiva och långsamma, som exempelvis att år ut och år in i ett gräsrotsnära lokalt församlingsliv verka för demokrati och respekt för den andre. Ibland kan det vara att byta sida, när de tidigare förtryckta blir de nya förtryckarna. Icke-våldets väg kräver dessutom en profetisk förmåga att se begynnande konflikter innan de eskalerar i fullskaligt våld och det blir svårt att lösa problemen fredligt.
Till sist, icke-våldets väg utesluter inte allt våld – det rymmer ett slags andligt våld, kärlekens våld. Ellul beskriver det så här i boken:
Det är inte terrorns våld eller tvångets, men det är ett våld som gör oss kompromisslösa mot oss själva och orubbliga i vårt krav på att den andre ska tillåtas leva. Jag menar, »att förmå den andre att leva som människa«. […] det förbjuder oss att utelämna den andre åt intigheten, åt hat och död. Samtidigt förbjuder det oss att följa sociologiska trender eller anpassa oss efter den allmänna opinionen. Att förmå den andre att leva som människa innebär verkligen inte att man har rättigheter över henne, att man är hennes ledare, hennes förmyndare, hennes guide, hennes vägledare. Det innebär att förmå henne att gå ut i öppna landskap med det kärlekens våld som aldrig söker egen vinning, aldrig söker äga eller kontrollera. (169–170)
I hjärtat av detta kärlekens våld finns för Ellul bönen. Han skriver:
För den kristna människan får våld aldrig vara fråga om »en sista utväg«. [… Hon] vet bara en sista utväg och det är bön, hjälpen från Gud. (173)
Bön för Ellul är inte att vara inaktiv, utan om att vara brutalt närvarande i världen. Och bön handlar också om att inse att våld inte endast är en fråga om »kött och blod«, utan även om »makter och myndigheter«, om strukturer och system som växer sig över huvudet på människan. Genom bönen har kristna här en särskild kallelse.
Ellul betonar i detta sammanhang att icke-våldet aldrig får användas som en legitimering för ens handlande. Kristna som går icke-våldets väg kan aldrig av just den anledningen ha ett gott samvete, tro att de äger sanningen. I en ofullkomlig värld är inte heller den vägen för de kristna fri från all skuld: de kan inte undvika att dras in i maktstrukturer och icke-våldets väg kan ibland göra dem medskyldiga till eller delaktiga i våld. Därför måste de ständigt falla tillbaka på Guds nåd och förlåtelse.
Det är tydligt att för Ellul är icke-våldet inte alls en väg som handlar om att dra sig undan världen. Tvärtom är det en väg som gör kristna fullt närvarande i världen – vilket hans eget liv är ett vittnesbörd om. Han avslutar boken med orden:
Kommer det sägas att de kristna inte är närvarande i världen? Märkligt att »närvaro i världen« skulle innebära att världens vägar, medel och mål måste godtas, att vi måste hjälpa hat och ondska att utbreda sig! Om kristna lider med dem som lider, om de tillsammans med de lidande söker den enda vägen till frälsning, om de bär vittnesbörd inför Gud och människor om orättvisans konsekvenser och förkunnar kärleken – då är de kristna tillräckligt och fullständigt närvarande i världen. (177)
* * *
Äger Elluls bok fortfarande relevans mer än fem decennier efter att den skrevs? Jag anser att den gör det!5 Trots att den skrevs i en annan tid och i en annan situation än dagens, säger den viktiga saker om våld, kristen realism och närvaro i världen. Och även i vår tid frestas kristna (likt alla människor) – inte minst när krig eller hot om krig kommer nära – att ta till våld eller åtminstone acceptera och på ett förenklat sätt försvara våld. Det »naturliga« blir det som måste göras. Det »nödvändiga« blir det självklara. Allt annat betraktas som ganska meningslöst, ja, ibland även som högst omoraliskt.
Ett exempel på bokens fortsatta relevans är teologiprofessor Arne Rasmussons spännande studie av utvecklingen i Sydafrika och Polen. I en artikel från 2021 visar han att Elluls förståelse av våld och samhällsförändring kan förklara en hel del av det som har hänt och händer i dessa länder.6 Trots att det finns saker som naturligtvis kan diskuteras, visar sig Elluls analyser vara mycket träffsäkra och insiktsfulla för förståelsen av vår tids våldskonflikter, demokratiutveckling och den roll kyrkan spelar.
Jag tror att kristna (och andra) idag gör väl i att begrunda vad Ellul säger. I boken möter vi inte en moralist eller en idealist. Här möter vi i stället en historiker som vet att historia inte är en exakt vetenskap, men som hjälper oss att lära av det förflutna. Här möter vi en sociolog som djupare än de flesta skärskådade sin samtid och som ger oss redskap att göra det samma idag. Här möter vi en teolog som bortom trender och ideologier pekar på Kristus-efterföljelsens radikalism. Ja, här möter vi en människa som står mitt i kampen och som inte räds för att verka i marginalerna.
Det är därför som den här boken fortfarande är så utmanande. Den provocerar, inte för provokationens skull, utan för att öppna upp för en reflektion och dialog som enligt Ellul ständigt måste pågå.
1. In Season, Out of Season: An Introduction to the Thought of Jacques Ellul (San Francisco: Harper & Row, 1982), 225–226. En översättning av A temps et à contretemps: Entretiens avec Madeleine Garrigou-Lagrange (Paris: Le Centurion, 1981).
2. Se vidare Arne Rasmussons introduktion till Ellul och hans författarskap i boken Jacques Ellul, Närvaro i modern tid (Malmö: Spricka förlag, 2021), 7–17, samt bibliografin i samma bok, 155–161. Det finns idag ett 70-tal utgivna böcker av Ellul och han skrev över 1100 artiklar för olika tidskrifter och tidningar.
3. Se Elluls förord till föreliggande bok (som inte finns med i den engelskspråkiga utgåvan).
4. Jacques Ellul och François Tosquelles, La Genèse aujourd’hui (Toulouse: Editions de l’AREFPPI, 1987), 75–76.
5. Jag ansåg att så var fallet även 1980, när jag skrev om Elluls bok i Hans Johansson, Harry Månsus och Bengt Rasmusson, Vill kyrkan leva i fred? Om våld och icke-våld i ett bibliskt perspektiv (Örebro: Libris, 1980).
6. Arne Rasmusson, »Befrielse och makt: Jacques Ellul och den politiska frestelsen«, i Barmhärtighetens gemenskap: Festskrift för Roland Spjuth, red. Carl-Magnus Carlstein, Maria Ledstam, Bengt Rasmusson och Fredrik Wenell (Malmö: Spricka förlag, 2021), 311–335.