Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Mark 10:13–16)

Barns oskyldiga tro?

Berättelsen om hur Jesus tar emot barnen har vi hört många gånger … kanske så många gånger att vi inte riktigt brytt oss att fundera över vad den handlar om. Ofta tänker vi oss nog att budskapet är att vi bör ha en sådan tro som barn har, en oskyldig tro, en omedelbar tro. Vi har vant oss vid att se lärjungarna här som några slags inskränkta dörrvakter som har allt sjå i världen att hålla de stökiga ungarna borta från Jesus. Lärjungarna, tänker vi, ser barnen som störningsmoment. De utgår ifrån att barnen inte har något med Jesus att göra. Men Jesus å sin sida, tänker vi, ställer barnen i centrum. Och enligt den här vanliga tolkningen ställs alltså lärjungarnas formella tro mot barnens naiva tro, lärjungarnas stelbenthet mot barnens spontanitet, lärjungarnas inskränkthet mot barnens öppenhet, lärjungarnas kalkylerande mot barnens oskyldighet.

Men kanske det här sättet att läsa texten är fel. Kanske är vi för snabba att döma ut lärjungarna. Kanske hade de inte helt fel. Kanske hade lärjungarna på sätt och vis rätt när de påstod att barnen inte med automatik hade rätt till Jesus knä. Kanske är det så att texten inte alls handlar om kontrasten mellan lärjungarnas tro och barnens tro, utan om kontrasten mellan de som så att säga har rätt till en plats vid Jesus sida, såsom lärjungarna, och de som till synes inte har det. Kanske är det så att texten inte alls handlar om barnens tro eller karaktär, utan om den ställning, den tillhörighet, den plats som de saknar.

Precis som på Jesus tid, så hör inte barnen riktigt hemma i de vuxnas värld. Visst, vi ser på våra barn med glädje och tacksamhet. Men när vi tar emot barnen i vår mitt, vad brukar då hända? Jo, de produktiva aktiviteterna upphör och de vuxna samtalen tar paus. Arbetet stannar upp. I själva glädjen över barnen i vår mitt, finns det ett tydligt tecken på att de inte riktigt tillhör vår värld. Förr eller senare skickas de iväg så att de produktiva aktiviteterna och de viktiga samtalen kan ta fart igen. Så barnen hör inte riktigt hemma i de vuxnas värld. Och så kanske det i viss mån också måste vara. Men ser vi texten om Jesus och barnen i ljuset av den här tankegången, kanske vi kan ana att den handlar om någonting helt annat än om barnens oskyldiga tro.

Guds överraskande gästfrihet

Genom att välkomna barnen, ger Jesus ingen kommentar om kvalitén på deras tro. Nej, vad Jesus gör det är att undergräva kontrasten mellan de som tillhör honom och de som inte tillhör honom. Lika lite som tullindrivarna och syndarna, står barnen på gästlistan. De är inte produktiva medlemmar i samhället. Men … de erbjuds ändå gästfrihet. Det är detta texten handlar om: Guds generösa gästfrihet. Berättelsen om Jesus och barnen handlar inte i första hand om barnen, utan om Gud. Texten handlar inte om barnens tro eller brist på tro, utan om Guds överraskande gästfrihet.

I Jesus sätt att möta barnen – han ger dem tid och han ger dem rum – ser vi vad Guds gästfrihet handlar om. Gud är en Gud som ger tid för det som ofta inte betraktas som produktivt och effektivt: det oväntade avbrottet, det långsamma samtalet, den lågmälda dialogen, det ödmjuka lyssnandet, den överraskande leken. Gud är en Gud som ger rum för det annorlunda och många gånger obekväma: för främlingen och för det som vi många gånger uppfattar som ostädat och ofärdigt. Guds gräsfrihet – Guds philoxenia, “främlingskärlek” – provocerar!

Resan mot gästfrihet tillsammans med barn och andra främlingar

En resa mot större gästfrihet är inte enkel! Men här tror jag att barnen i vår mitt kan vara till välsignelse. Inte för att de alltid är gästfria, utan för att de i en viss mening är främlingar. Det är som Olle Adolphson sjunger: att barnen tillhör det gåtfulla folket som bor i ett främmande land.

Att välkomna ett barn in i sitt liv (oavsett om det är ens eget eller någon annans), det är att öppna dörren för en främling. Att välkomna ett barn in i sitt liv, det är att på något sätt släppa kontrollen och göra sig sårbar. I vårt engagemang för barn i församlingsarbete, föreningsliv eller i något socialt arbete, ges vi möjligheter att lära oss älska när vi skulle föredra att vara fria och oberoende. I vår relation till barn ges vi möjligheter att praktisera lyssnande, vänlighet och tålamod framför effektivitet. Här ges vi möjligheter att tillsammans fundera ett steg längre, i stället för att frenetiskt försöka klamra oss fast vid våra färdiga svar.

En godhet som räcker för alla

Och vad kan vara bättre för att dra igång samtal och kreativitet än en bok? På Spricka förlag har Birgitta Rasmusson nyss gett ut en Tillsammans-bok under titeln En godhet som räcker för alla. – med härliga bilder av Sara Brunnegård. Här målar Birgitta, med fantasi och värme utifrån Psalm 23, en bild av Gud som på många sätt påminner om den som skymtar fram i berättelsen om Jesus och barnen: en Gud vars godhet räcker för alla, en Gud vars famn har plats för var och en, en Gud som inte är främmande för våra liv – med allt vad de rymmer av gott och ont.

Därmed blir boken samtidigt en uppmuntran till samtal om tro och teologi – alltså om Gud och allt annat – såväl mellan barn och vuxna, som mellan vuxna. Boken, som innehåller samtalsfrågor och bonusmaterial för både barn och vuxna, vill alltså inspirera till samtal om det som är viktigt, och ibland tungt och svårt, i livet. Den vill utmana till att ta barns och andras frågor på allvar. Att inte tro sig vara den som sitter inne med alla svaren. Att lyssna och vara beredd på att låta sig överraskas och förändras. 

Några röster om boken:

”’Hör nu alla lamm så kära / ni får alltid komma nära / Jag lovar att er alla bära…’ Birgittas bok, som bygger sin berättelse på Psalm 23, är en spännande och fascinerande historia utifrån lammens och fårens perspektiv. Den rymmer humor, glädje och allvar som gör det svårt att sluta läsa då man väl börjat. Boken kan med fördel läsas för både barn och vuxna och ger många uppslag till goda samtal! Jag vill varmt rekommendera denna fina berättelse till enskilda och grupper av olika slag!”
Stig Gunnar Petrone, pastor och andlig vägledare.

”Bra bok för barn och ungdomar. Man får vara med om en massa äventyr med Ullis och Gullis och de andra lammen. Vi låtsades att vi var lammen Ullis och Gullis, för de lekte och pratade och sjöng mycket. Herden var så snäll och god, precis som Jesus. Den här boken gjorde det lättare att förstå Bibeln.”
Noomi 9 år och Martha 8 år“

“Berättelserna är strålande!”
Carl-Magnus Carlstein, Universitetsadjunkt vid Linköpings universitet, bibelvetenskap

Du hittar mer information om boken hittar du här på hemsidan.

* * *

Kanske är det i gästfriheten – i mötet, samtalet och leken med barn och andra främlingar – som vi allra bäst kan börja förstå vår egen tro och teologi eller brist på tro och teologi. Kanske är det i sådana oförutsägbara “avbrott” som vi själva, i vår tur, kan få smaka på den gästfrihet som har sin djupa källa i den Gud som är Fadern, Sonen och Anden.