Så här säger en röst i den nya boken Pilgrimsfärd för rättvis värld, David Turjman, ung palestinsk kristen i Jerusalem:

"Att stanna kvar är mitt sätt att stå emot våldet, ockupationen och lögnerna."

Jag återkommer strax till David och detta citat.

Det här är en tung bok, inte för att den väger 900 g, inte för att den skulle vara svårläst. Nej, den tung, därför att det är en väldigt viktig och ganska unik bok - genom sitt sätt att lyfta fram just dom palestinska kristnas situation, historia och kyrkoliv i Israel och Palestina. Den är tung därför att den går bortom den så vanliga ytliga och tanklösa polariseringen och även lyfter in läsarens många möjligheter till engagemang, delaktighet och ansvar.

I grova drag kan boken beskrivas som ett tretvinnat rep med tre röda trådar som är inflätade i varandra. Var för sig kan dom inte bära upp bokens ärende, men tillsammans kan de göra det. Alla tre behövs om ens intresse för det heliga landet, för Palestina och Israel, inte bara ska bli nån slags identitetspolitik eller uttryck för fromma önskedrömmar, utan bli ett uttryck för ett genuint engagemang fyllt av tankfullhet och patos.

Pilgrimskapet som en väg bortom turismen

En av de här röda trådarna som löper genom boken är pilgrimskapet. Det framgår ju redan av titeln på boken. Pilgrimskap är något annat än turism. Årligen tar Palestina och Israel emot över en miljon resenärer. Jag gissar att många av dem är mer turister än pilgrimer. Men vad innebär egentligen dessa olika beteckningar på en resenär och vad kännetecknar den nutida turisten och pilgrimen i praktiken?

För turisten - oavsett om man reser bokstavligt eller i "tankens geografi" (som Antje Jackelén uttrycker det i förordet) - blir lätt resan och mötet med det annorlunda en fråga om att samla på kittlande upplevelser, att pricka av en bucketlist, att liksom springa runt i ett "museum" med allt som man borde se. Och framför allt har turisten ofta bråttom för att hinna med allt.

Att vara pilgrim handlar inte om att leta efter genvägar till upplevelser. Att vara pilgrim handlar om att vara långsam, uppmärksam, ödmjuk, lyhörd. Och då kanske resan kan ge plats för möten, ge plats för insikt, ja, ge plats för helighet. I ett kapitel i boken skriver den japanske teologen Kosuke Koyama - just kring frågan om att vara pilgrim eller turist - "Gud visar sig vara helig genom att bli långsam för vår skull". Så kanske pilgrimskap handlar om att gå i takt med Gud - den Gud som är långsam, den Gud som bryr sig om den faderlösa, änkan och främlingen.

En sak som som bär denna meningstyngda långsamhet för pilgrimen är bönen - den ständigt pågående bönen i det myllrande kyrkolivet, men också pilgrimens egen bön och bön tillsammans med sina medvandrare. Därför finns det i boken en hel bönbok som kan användas i olika sammanhang, på olika platser och vid olika tider.

Det här med pilgrimskap är verkligen en röd tråd som genomsyrar hela boken. Men inte bara genom teoretiska och meditativa reflektioner. Här finns också ytterst konkreta texter, allt ifrån "vett och etikett" och hur man förbereder sin resa, till konkreta råd om hur man exempelvis läser kartor - olika kartor kan som bekant ha olika ärenden.

Rättvisa och skapelsevänlighet som en väg mot fred

Jag skrev nyss att pilgrimskap enligt boken handlar om att gå i takt med Gud - den Gud som är långsam, den Gud som bryr sig om den faderlösa, änkan och främlingen. Här anar man direkt den andra röda tråden i boken: Rättvisa och skapelsevänlighet som en väg mot fred. Man kan inte vara pilgrim utan att samtidigt bry sig om rättvisa. Man kan inte vara pilgrim utan att älska skapelsen.

En övertygelse som finns i boken är att ett slut på Israels pågående ockupation av Palestina - och diskriminering av det palestinska folket – är huvudnyckeln till rättvisa och fred för båda folken. Sune Fahlgren, en av huvudförfattarna, skriver: "Även om det finns många förståsigpåare om konflikten och vad som skulle kunna ge fred, är denna bok tillkommen i övertygelsen om att det finns ingen annan väg till rättvisa än rättvisa. Vägen till fred är alltså rättvisans fred."

Och som redskap för denna rättvisans fred lyfter boken särskilt fram de globala överenskommelser som heter folkrätt och mänskliga rättigheter. Nånstans måste man börja och varför inte börja i något som väldigt många - åtminstone teoretiskt - håller med om?

Men rättvisa handlar inte bara om politiska konflikter, det handlar också om skapelsevänlighet. Politiska konflikter skadar ofta miljön, djur och natur, och en utarmad miljö skapar konflikter. Detta resoneras det om i boken, både med spännande reportage och med konkreta texter om hur vi reser hållbart, och hur vi handlar med oss saker hem på ett hållbart och rättvist sätt. Det här med att pilgrimen bör resa på ett hållbart sätt, är något som lätt kan glömmas bort av resenärer till det heliga landet.

Möten med de palestinska kristna och deras församlingsliv

Att tala om pilgrimskap, att tala om rättvisa och skapelsevänlighet, det kan man dock inte göra på "avstånd". Här kommer vi till den tredje röda tråden i boken: pilgrimskap och rättvisa går oundvikligen hand i hand med möten med verkliga människor, människor som finns på dessa platser, människor som drabbas av konflikter och orättvisor. Så den tredje röda tråden i boken handlar om att lära känna en liten och ofta glömd grupp: de palestinska kristna. Vilka är dom? Vad drömmer dom om? Hur ser deras vardag ut? Vad gör dom glada och vad gör dom förtvivlade och frustrerade? Och hur kan så många av dom trots allt visa en sån motståndskraft, visa det sumud som palestinier talar om?

I flera reportage får ett antal unga kristna palestinier berätta om sin situation och ge sina tankar och funderingar. Det är härifrån som citatet jag började med kommer. David som säger: "Att stanna kvar är mitt sätt att stå emot våldet, ockupationen och lögnerna." För David är kristendomen en social identitet och en spiritualitet som inte är exklusiv. ”Därför fungerar det bra i Palestina att kristna och muslimer lever tillsammans”, konstaterar David. ”Vi går i samma skola, vi bor i samma bostadsområden, vi samverkar i vardagen. Den pågående konflikten här är alltså inte ett religionskrig.”

En annan kristen palestinier i boken är Lucy Talgieh. Lucy är en av tre kvinnor och tolv män i kommun­styrelsen i Betlehem. Hon tillhör katolska kyrkan men presenterar sig som ”palestinsk kristen”. Inom frivilligorganisationen Wi’am är hon ansvarig för arbetet med kvinnor och familjer. Bärande motiv i det arbetet är jämställdhet, konfliktlösning och demokrati. I sitt ledarskap försöker hon leva efter sin devis: "If you don't resist, you will never exist."

Ytterligare en kristen palestinier som vi får möta i boken är Rana Kouhry, en av skolledarna för Dar al-Kalima universitetet i Betlehem, ett universitet med specialisering på utbildning inom konst och kultur. I reportaget med henne, uttrycker hon sin frustration: "Allt, allt är sönderdelat! Ocku­pationen innebär för oss palestinier ett förtryck som delar sönder och skapar splittring i allt. Också inuti mig själv." Men hon uttrycker också ett hoppfullt sumud i sitt arbete med en ny läroplan: "Läroplanen ska lyfta fram betydelsen av relationer mellan olika sociala grupper i samhället. Men den ska också visa på samband mellan människan och hennes livsrum. Klimatkrisen visar till exempel att föreställningar om att vi äger jorden är livsfarlig. Läroplanen behöver också visa på betydelsen av relationer till det andliga och till sig själv som människa."

De här reportagen och många andra i boken ger en slags inifrån-förståelse. De blir ett slags möte, inte bara med teorier, utan med verkliga människor. De här reportagen drabbade verkligen mig som läsare. Sune Fahlgren skriver: En "genomgående dimension i [reportagen] är insikten att man bara kan rädda det man verkligen älskar. Ock man kan bara älska det man har en relation till. Det gäller så väl människor som platser".

Men dessa unga palestinier lever ju inte i ett vakuum. De hör till olika kyrkor och kyrkotraditioner. I boken presenteras dom utförligt: syrisk-ortodoxa kyrkan, armeniska apostoliska ortodoxa kyrkan, grekisk-ortodoxa kyrkan, etiopisk-ortodoxa kyrkan, rysk-ortodoxa kyrkan, koptisk-ortodoxa kyrkan, grekisk-katolska kyrkan – melkiterna, romersk-katolska kyrkan, anglikanska kyrkan, lutherska kyrkan och baptisterna. Ett myller av kyrkor, alltså. Många av dessa är gamla kyrkor som är med att bevara den allra tidigaste kristna traditionen. Och boken är här fylld av mycket historia. Och det är viktigt. För som Sune Fahlgren skriver: "Folkbildning värd namnet vill hjälpa oss att förstå oss själva bättre i nuet, och då måste vi studera historia. Ock inte bara i allmänna, svepande drag, utan särskilt mikrohistoria som utforskar enskildheter och ger rum för människors berättelser. ... I den här boken är kyrkorna och de kristna i Jerusalem inte reducerade till procenttal, fakta eller ordförklaringar – även om det också behövs. [I stället tas vi som läsare framförallt med] in i de historiska rummen som ger bakgrund och mening åt kyrkornas olika sätt att gestalta kristen tro idag." Dessa kyrkorum är inte turistobjekt, några slags museum med artefakter från en svunnen tid. Här pågår ständigt ett vibrerande gudstjänstliv, där människor möter Gud och varandra.

Så här kan det låta i boken när Samuel Rubenson tar oss med in i Gravkyrkan/Uppståndelsekyrkan:

"Den stora processionen kommer ut ur graven medan kerubernas hemlighetsfulla lovsång växer fram. Alla följer med i frambärandet av gåvorna – ett varv runt gravkapellet, och så försvinner prästen in i det allra heligaste. Mystiken tätnar: inifrån graven hörs svagt prästens förböner. Så kommer till sist brödet och kalken ut till de väntande. Ur gravens inre, från platsen där gudsriket brutit in i dödsriket, kommer Kristus till de sina. I synlig gestalt delas enhetens bröd ut och var och en går hem till sitt. Men vi stannar kvar."

Och lite senare skriver han:

"I en förtätad enhet ber var och en i sin takt. Koncentrationen är total. Det är som en stillhetens extas, en närvarande frånvaro, utanför tid och rum. Luften är fylld av den längtan som drivit etiopiska kristna genom århundraden att gripa pilgrimsstaven för att i det jordiska Jerusalem sätta sin fot också i det himmelska."

I det här sammanhanget reflekteras det också över ekumenik, för ekumenik handlar ju djupast sett också om fred och försoning.

+++

Det här är en fantastiskt viktig bok. Den försöker inte bara betrakta utifrån, utan försöker ta med läsaren in i Palestina och Israel, in i människors vardag och helg, in i människors kamp och glädje. Den är folkbildning när den är som bäst! Inga förenklade beskrivningar. Inga trångsynta perspektiv. Inga snåriga diskussioner. Och den är fylld av foton (och många av dessa är tagna av palestinska kristna) och även speciellt framtagna kartor som lotsar pilgrimen genom Jerusalem.

Här finns vidare en ordbok som förklarar många av de termer som en pilgrim i det heliga landet förr eller senare kommer att stöta på. Och här finns också fina texter om det Ekumeniska följeslagarprogammet, om Svenska teologiska institutet, om Bildas Swedish Christian Study Centre och om rörelsen "Kairos Palestine", vars svenska gren har tagit initiativ till boken. Här finns texter om helgdagar och högtider, och om mat och dryck, liksom en pilgrimsguide till en vandring i Jesus fotspår. Och naturligtvis så har Bilda och Sensus tagit fram en Studiehandledning till boken. För man läser den med fördel i grupp: i studiecirklar och grupper som vill lära sig mer Palestina och Israel. Som sagt: folkbildning när den är som bäst!