Onsdagen då världen höll andan

Onsdagen den nionde november 2016 höll världen andan. Själv satt jag – på förmiddagen filippinsk tid – på Nino Aquinos International Airport utanför Manila och väntade på ett flyg till London. Via internet kunde jag följa utvecklingen av presidentvalet i USA, där vallokalerna just hade stängt. De första färdigräknade delstaterna följde det förväntade mönstret och stämningen på Hillary Clintons valvaka i New York var hög. Börserna hade gått upp tidigare under dagen, baserat på de opinionsundersökningar som fortsatt pekade ut henne som vinnare.

Men efter någon timme började en osäkerhet sprida sig. Den republikanske utmanaren Donald Trump ledde med 100 000 röster i Florida och The Guardian lade ut en rubrik om det som få trodde skulle kunna ske: ”Still a chance that Trump could be elected president.” Lite senare såg det ännu tuffare ut för Clinton och i direktsändningen från hennes valvaka märktes det tydligt att stämningen hade vänt. Det ofattbara kanske var på väg att hända?! Trump ledde nu i de flesta så kallade ”battle ground states” och framåt 23-tiden amerikansk östkusttid stod det klart att han vunnit Ohio och Florida. Minnet av det överraskande resultatet i Brexit-omröstningen några månader tidigare gjorde sig alltmer påmint. När jag kopplade ner datorn för att gå på planet såg det ut som att USA:s näste president skulle kunna heta Donald Trump. Precis som många andra över hela världen kunde jag inte riktigt tro att det var sant. …

När vi landade på Heathrow möttes vi av svarta rubriker på löpsedlarna som bekräftade magkänslan. Just då kändes det ändå ofattbart.

Nästan lika ofattbart som att Donald Trump hade blivit president var – åtminstone för mig – resultaten från valundersökningarna som snart kablades ut över världen. Det visade sig att 81 procent av USA:s vita så kallade evangelikala och ”born again”-kristna hade röstat på honom. Trumps valprogram var baserat på främlingsfientlighet och en ensidig betoning på amerikanska särintressen, där ”Build the Wall!” (mot Mexiko) tillsammans med ”Lock Her In!” (Hillary Clinton) var kampanjens viktigaste slagrop, förutom det navelskådande och själviska ”Make America Great Again”. Det föreföll inte särskilt kristet. Trump talade nedlåtande om invandrare, hånade de som han uppfattade som misslyckade och svaga och han slog alla rekord i att ljuga och vilseleda. Hans rikedom var baserad på aktiviteter som vanligtvis brukar ifrågasättas av de som förespråkar kristna värderingar: kasinon, överdådiga golfbanor, extrema lyxhotell. Hans ekonomiska ”meriter” borde förskräcka dem som har kvar det allra minsta av ett puritanskt arv: ett flertal konkurser, flera tusen juridiska tvister, ett skamlöst skattesmitande och ett utnyttjande av en skattebefriad välgörenhetsorganisation för egen vinning. Han var inne på sitt tredje äktenskap, han hade för vana att kliva in i Miss Universum-tävlingarnas omklädningsrum och såg som sin rätt att tafsa på kvinnor. Hur kunde kristna människor välja att stödja en sådan person?

En folkbildande och hoppfull bok

Så inleder Pekka Mellergård sin nya bok: Hur kunde det gå så här långt? En essä om trumpismen och den nya högerkristendomen. Frågorna är många. Hur kan kristna människor rösta fram och fortsätta stödja personer som Donald Trump, trots främlingsfientlighet, klimatskepticism och bisarra konspirationsteorier? Hur kan man förstå att människor som säger sig följa Jesus blundar för sexskandaler och oräkneliga presidentlögner, och väljer att driva frågor om egen makt och välstånd på bekostnad av de Jesus kallade ”mina minsta”? Mellergård vänder på historiska och teologiska stenar på ett sätt som gör detta mer begripligt.

Mellergårds bok skildrar en tragisk sida av kristendomen och evangelikalismen - en sida som är viktig att ta sig an för att förstå många skeenden i samtiden. Men författaren stannar inte där. Han lyfter samtidigt fram en annan evangelikalism, en annan kristendom, som inte har något behov av att slå sig fram i maktens korridorer, som inte hemfaller åt propaganda, som inte förenklar tillvaron i svart och vitt, utan som vågar leva i periferin och med medmänsklighet och mod ger uttryck för att en annan värld är möjlig, ja, att en annan värld redan är på gång. Därför blir boken i slutändan en berättelse som är fylld av hopp.

Många lovord

Boken har redan fått lovord från många olika håll.

Elisabeth Sandlund, ledarskribent på tidningen Dagen:

En intressant, spännande och lärd bok! Jag hade tänkt snabbögna men blev fast – och har lärt mig mycket.

Alf Svensson, f d partiledare:

Jag är djupt imponerad av Mellergårds analyser. Han upplyser och öppnar garderober. Därinne hänger megakyrkors och tv-predikanters malätna och trasiga skrudar, och där står högerpopulisternas illaosande kängor. Jag tror att boken hjälper oss att vädra ut och ödmjukt söka Sannningen.

Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation:

Verkligen en mycket välskriven, intressant och lärorik bok som bygger på omfattande research. I en tid av allt mer framträdande religiös fundamentalism förtjänar den många läsare.

Matilda Gustavsson, kulturjournalist och författare:

En väldigt intressant, bildande och rik text! Jag har strukit under många stycken att komma ihåg för framtida tänkande.

Jonas Lundström, författare och aktivist

Det här är fängslande läsning. Mellergårds text är initierad och välunderbyggd, samtidigt som den har en personlig ton. Ett fint exempel på folkbildning i ett angeläget ämne.

Om Pekka Mellergård

Pekka Mellergård är överläkare och docent i neurokirurgi. Han har varit rektor för ÖTH och EHS, satt i Alliansregeringens Framtidskommission, och är medgrundare till tidskriften NOD och kulturcentret TCG Nordica.