För en tid som denna

Det finns böcker som vill förklara världen.

Och så finns det böcker som vill hjälpa oss att leva i den.

För en tid som denna: En andaktsbok om överlevnad & motstånd hör till den senare sorten.

När jag först läste teologen Hanna Reichels bok (som kom ut i på engelska i september 2025) slog det mig hur stillsam den är. Inte försiktig – men stillsam. Den höjer inte rösten. Den driver inga kampanjer. Den försöker inte vinna en debatt. I stället gör den något mer krävande: den insisterar på uppmärksamhet, urskiljning och ansvar i en tid som präglas av brus, förenklingar och moraliskt slitage.

Det är en bok för kristna – men inte bara. Det är en bok för människor som anar att något håller på att gå sönder i vår gemensamma värld, och som inte nöjer sig med snabba analyser eller bekväma svar.

En andaktsbok för nödlägen

För en tid som denna är en slags andaktsbok. Den är uppbyggd av korta texter, avsedda att läsas dag för dag (eller vecka efter vecka, om man så vill). Språket är koncentrerat. Styckena är korta. Pauserna många. Allt detta gör boken tillgänglig – men också krävande.

Reichel skriver i vad hen själv kallar ett slags nödläge eller undantagstillstånd. Boken är präglad av erfarenheten av samtidens kriser: demokratier under press, ökande auktoritära tendenser, klimatkollaps, krig, desinformation och en religiös retorik som alltför ofta används för att legitimera makten snarare än att pröva den.

Men detta är inte en politisk pamflett. Den försöker inte tala om för läsaren vad man ska tycka, utan tränar i stället läsarens förmåga att se, lyssna, minnas och handla med integritet.

Teologi som övning i uppmärksamhet

Hanna Reichel är systematisk teolog, verksam i USA men med rötter i europeisk teologi. Spår av både Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer (och många andra 1900-talstänkare) är tydliga – inte i form av citatregn, utan som ett sätt att förstå teologi som praktik snarare än teori.

Teologi, i denna bok, är inte främst något man har. Det är något man gör.

Att be är att öva uppmärksamhet.
Att minnas är att vägra likgiltighet.
Att tala sant är att riskera något.
Att hoppas är att våga gå bortom det “lyckliga slutet”.

Reichel återkommer gång på gång till kroppen, platsen och tiden – och till vänskapen som bär tron när den prövas. Tron utspelar sig inte i abstraktion, utan i konkreta sammanhang: i relationer där lojalitet och mod formas, i rum där vissa röster riskerar att tystas, i samhällen där lögnen blivit banal, i kyrkor som frestas att välja bekvämlighet framför sanning.

Minnet som motstånd

Ett av bokens viktiga teman är minnet. Inte som nostalgi, utan som ett moraliskt minne – ett minne som kan göra ont och vara farligt.

Reichel skriver om vikten av att minnas de som saknas: de som har drivits bort, de som har tystats, de som inte längre räknas. Hen varnar för ett selektivt minne som skyddar oss från obehag, och uppmuntrar i stället ett minne som gör oss mottagliga för ansvar.

Här finns tydliga ekon av efterkrigstidens teologi, av judisk-kristna reflektioner kring skuld, vittnesbörd och ”aldrig mer”. Men Reichel vägrar att låta dessa ord stelna till slagord. ”Aldrig mer”, skriver hen, betyder aldrig mer för någon.

Minnet är inte till för att göra oss immuna mot framtiden. Det är till för att göra framtiden möjlig.

Sanning som trofasthet

I en tid då gränsen mellan sanning, lögn och ”skitsnack” blir alltmer upplöst, är Reichels reflektioner kring sanning särskilt viktiga. Reichel skriver inte som filosof , utan som teolog och kristen: sanning är inte bara korrekt information, utan handlar om trofasthet.

Att tala sant är att stå fast vid det man sett och hört, även när det är obekvämt. Att bära vittnesbörd om sanningen är att låta sig rotas i verkligheten – och till andra människor.

Boken är genomgående vaksam mot religiöst språk som frikopplas från ansvar. Gud används ofta som förstärkning av det vi redan vill, snarare än som den som kallar oss till omvändelse. Reichel insisterar på motsatsen: teologi börjar där våra självklara lojaliteter sätts i fråga.

En bok för långsam läsning

Detta är inte en bok som ska ”klaras av”. Den gör motstånd mot effektivitet. Den vill bli läst långsamt, kanske tillsammans med andra, kanske under en fastetid eller när som helst i en tid som denna.

Den erbjuder inga färdiga lösningar. Den lovar ingen trygghet. Men den erbjuder något mer värdefullt: redskap för urskiljning, språk för bön när orden tar slut, och mod att inte dra sig undan när det kostar.

Varför denna bok – nu?

Det är frestande att tänka att vår tid är unik i sin kris. Reichel är mer nykter än så. Hen påminner oss om att historien rymmer många mörka tider – men också om att varje generation kallas att ta sitt ansvar.

Inget av det som händer i dag, säger Reichel, ”är utan motstycke”, och fortsätter: ”Det som saknar motstycke är att det i dag är vi som måste utföra det hårda arbetet att se hur avgudar krossas, sörja och samla ihop skärvorna, hålla upp dem mot solen och se ljuset brytas på nya sätt längs kanterna.”

För en tid som denna är därför inte främst en bok om dem som levde förr. Det är framför allt en bok om oss. Om hur vi tillber. Hur vi minns. Hur vi talar. Hur vi lever tillsammans.

Och kanske, ytterst, om hur Gud fortfarande kallar människor att vara trogna – mitt i samtidens sprickor.

Om författaren

Hanna Reichel (f 1984) är professor i systematisk teologi vid Princeton Theological Seminary, USA, och innehar även en forskartjänst vid University of the Free State i Bloemfontein, Sydafrika. Reichel är en internationellt erkänd forskare och ofta anlitad föreläsare.