Covid-19, gudstjänstliv och den sociala tron

Covid-19 har skakat om en hel värld. Inte minst har den visat hur sårbar och sammansatt vår tillvaro är. Men motståndskraften har inte låtit vänta på sig. ”Vi ställer inte in, vi ställer om” har varit ett återkommande slagord. Församlingarna har inte varit sena på bollen. På oerhört kort tid har församlingslivet till stor del digitaliserats med förinspelade och livesända gudstjänster över nätet som sitt nya centrum. Många ser positivt på utvecklingen med de nya möjligheter som digitaliseringen medför – från församlingsmedlemmen som plötsligt kan ta del av gudstjänsten hemma i soffan till församlingsledare som ser potentialen i att nå ut längre utanför kyrkans väggar.

Många har lagt ner hårt arbete och kreativitet för en omställning som ingen väntade sig – allt i omsorg om församlingens fortsatta liv.

Många har lagt ner hårt arbete och kreativitet för en omställning som ingen väntade sig – allt i omsorg om församlingens fortsatta liv. Och visst medför digitaliseringen möjligheter av positivt slag. En vän beskrev det nyligen som ett tillfälle att få ”tjuvkika” på gudstjänsten för den som annars har en hög tröskel att ta sig in i en gudstjänstlokal. I vissa församlingar används interaktiva webbsändningar för barn, som ett sätt att hjälpa dem att bevara kontakten med kyrkan och vännerna där. Säkert finns här flera andra möjligheter att ta vara på.

Att gudstjänsten flyttar in i skärmen väcker samtidigt frågor. En central del av gudstjänsten är att samlas – kroppar som möts i ett rum. Det är inte bara ljud och bild, utan även doft och känsel. En gudstjänst är långt mer än informationsförmedling. Den är deltagande, skeende, möte. En webbsänd inspelning kan därför inte tjäna som en fullvärdig ersättning, liksom antalet visningar inte kan vara en tillräcklig indikator på församlingslivets hälsa. Många ser utvecklingen som positiv och inte sällan saknas en reflektion kring vad formen gör för innehållet eller hur användningen av teknik påverkar. Redan nu hörs dessutom röster om att ta vidare denna utveckling även efter Covid-19 (se exempelvis krönika i Dagen från Carl-Henric Jaktlund).

I grunden för den här ibland oproblematiska hållningen till teknik och digitalisering anas möjligen en av moderniteten präglad föreställning om effektivisering och reducering.

I grunden för den här ibland oproblematiska hållningen till teknik och digitalisering anas möjligen en av moderniteten präglad föreställning om effektivisering och reducering (inte sällan nära sammanbundet med vårt protestantiska arv). Något tillspetsat är evangeliet, i dess renaste form, en informationsförmedling att ta ställning till. Det stökiga och kladdiga som kroppar och församlingar innebär är strängt taget ett valfritt, om än trevligt, ”tillägg” utifrån personlig preferens. Men det är inte essentiellt för tron. När vi nu inte längre kan mötas som vanligt blir alltså det viktigaste att vi kan fortsätta predika och nå ut med evangeliet genom de medier vi har, så att vi där kan ”fylla på” och ”tanka” våra kristna liv. Att vi mitt i detta upptäcker hur smidigt och effektivt det är med en förinspelad gudstjänst väcker frågan om varför vi inte alltid gör så här. Med en ren och snygg produktion och med ett tydligt förmedlat budskap kan vi nå ut mycket längre än vad en gudstjänstsamling i våra lokaler en vanlig söndag någonsin skulle kunna. Här finns alltså en föreställning om en sorts trons ”essens” som är möjlig att destillera ur dess (i grunden icke-nödvändiga) överbyggnader. Logiken för den här typen av resonemang kom inte i och med Covid-19 – den har bara fått tillfälle att tydligare blomma ut.

Men tänk om Covid-19 ger oss en möjlighet för en annan sorts upptäckt? Kanske kan den sociala distanseringens tid paradoxalt nog ge oss tillfälle att återupptäcka den kristna trons sociala karaktär.

Men tänk om Covid-19 ger oss en möjlighet för en annan sorts upptäckt? Kanske kan den sociala distanseringens tid paradoxalt nog ge oss tillfälle att återupptäcka den kristna trons sociala karaktär. Här skulle jag vilja föreslå att Covid-19 utgör en ”spricka” genom vilken nytt (eller kanske snarare gammalt) ljus kan tränga igenom. Den kristna bekännelsen om Uppståndelsens Gud lär oss att leta efter möjligheter i krisens mitt. Så även nu. Vad jag skulle vilja föreslå är detta: I motsats till modernitetens ambition att reducera ner komplexa fenomen till dess föreställda ”kärna” bör vi hålla fast vid tron som något socialt, och därmed komplext och ej reducerbart.

Den kristna tron har alltid varit social. Tron går inte att reducera till ett antal försanthållanden, utan är ett visst sätt att leva. Därför går det inte att skilja frågan om form från innehåll. Här är det viktigt, i en frikyrklig tradition, att betona att våra praktiker inte enbart är ”symboliska”. De är sociala i bemärkelsen att ”de gör vad de betecknar”. Dopet är ett inlemmande i en social kropp, nattvarden är en socio-ekonomisk handling (även om båda naturligtvis har fler dimensioner). Samtidigt är det viktigt att poängtera att parentationer och barnvälsignelser är precis lika centrala delar av församlingslivet. Att vi minns och hedrar våra församlingsmedlemmars livsberättelser, liksom sluter upp kring det nyfödda barnet och dess familj, är centrala handlingar för församlingens liv. Dessa handlingar konstituerar församlingens ”politik”. Det är den kristna tron ”in action”.

Vad är det då för möjlighet som Covid-19 bjuder in till? Församlingar som bygger på bönegrupper eller husförsamlingar talar ofta i termer av den stora och den lilla gruppen. Med restriktioner för större samlingar måste vi acceptera att den stora gruppen för närvarande är vilande. I en sådan situation blir det så mycket viktigare att de mindre sammanhangen bär upp församlingslivet. Notera dock att detta inte är argument för den mindre gruppen i kontrast till den stora – båda behövs. Personligen ser jag gärna att webbsända gudstjänster fortsätter i någon form – företrädesvis livesända med möjlighet för någon typ av interaktion, då det åtminstone innebär att vi möts och deltar i samma händelse, om än utspridda. Trots att de är haltande ger gudstjänsterna en kontinuitet att hänga upp församlingslivet på – och pekar hoppfullt fram emot att vi återigen ska få mötas. Men låt detta ske med någorlunda låg tröskel, och ödsla inte all energi och engagemang på en perfekt produktion. När vi väl har webbsända gudstjänster i rullning så lägg hellre krutet på att styrka och bemyndiga de mindre grupperna. Möts i mindre sammanhang för bön, samtal, bibelläsning – gärna utomhus när vädret tillåter (som Wendell Berry påminner oss om så utspelar sig större delen av Bibelns berättelser utomhus!). Ät tillsammans. Fira nattvard. Ordna med praktisk hjälp åt de som är sjuka eller tillhör riskgrupper. Handla eller ordna med matlådor åt de som behöver. Ta med en mindre grupp och sjung lovsånger och läs bibeltexter utanför fönstret vid äldreboendet. Patrik Hagmans inlägg i ett samtal kring kristen aktivism på festivalen Frizon hänger kvar efter många år, och tycks ännu mer aktuellt idag: ”Vill du vara verkligt radikal idag, besök de äldre”. För pastorer och församlingsledare kan hembesöket vara en god praktik att ta upp – med kreativa former som tar hänsyn till distanseringen. Säkert finns det mycket annat att göra. Är det något vi behöver i dessa tider så är det en helig fantasi. Kanske kan vi i detta (åter)upptäcka att det här är vad det innebär att vara församling. Den konkreta omsorgen om varandra är inte ett tillägg till tron, eller en ”konsekvens” av den. Det är tron, ”in action”. Tron är social. Tron är, i dess rätta bemärkelse, en politik.

Är det något vi behöver i dessa tider så är det en helig fantasi. Kanske kan vi i detta (åter)upptäcka att det här är vad det innebär att vara församling. Den konkreta omsorgen om varandra är inte ett tillägg till tron, eller en ”konsekvens” av den. Det är tron, ”in action”. Tron är social. Tron är, i dess rätta bemärkelse, en politik.

Många har talat om möjligheterna att nå ut till nya människor genom webbsända gudstjänster. Precis som tidigare noterat finns här möjligheter för evangelisation. Samtidigt bör vi inte underskatta det vittnesbörd som vårt gemensamma (om än ofta dolda) liv utgör. Det kanske inte gör så mycket väsen av sig, och kanske är det inte den till synes mest ”effektiva” formen för att nå ut – och målet kan inte heller vara just detta. Men här får vi än mer anledning att lita till att det är Gud som gör verket, och att vi, när vi lever trogna, sprider en doft av Kristus runtom oss.

Samuel Åsberg är master i systematisk teologi vid Åbo Akademi och medlem i Spricka förlags redaktionsråd.